Det snurrar, bankar & glöder.. Blir förvirrad.

Ibland får jag bara en sån enorm lust att sätta mig ner och skriva av mig.. Är irriterad, ledsen, fundersam, lycklig(?), förvirrad och allt annat man kan bli just nu. Allt blir bara så mycket till slut och jag klarar det inte. 

Jag trodde att jag var en egen självständig människa som kunde göra och umgås med de jag själv ville. Jag trodde att så länge jag gjorde det jag blev glad över så skulle allt bara vara fina fisken, men där hade jag fel. Jag trodde att jag, som egen person, kunde förändra mitt liv till något bättre, även där hade jag fel. Och nu sitter jag här, här alldeles ensam i min säng och vet inte vart jag ska ta vägen. Allt bara snurrar. Jag vet att du finns där, och även om det oftast är på dina villkor så gillar jag dig ändå. Jag vet att det bara är att ringa om det skulle vara något, att du kommer skydda mig och få mig att känna mig trygg. Det är för dig mitt hjärta slår för just nu! Men sen så har vi dig, du som för bara några dagar sen öppnade upp dig för mig och bekände saker jag aldrig skulle kunna tänka mig. Att du kände något för mig och att det gjorde för ont att se mig med andra.. 

Jag är fortfarande säker på det jag vill. Jag vill ha dig, dig som jag vet finns där för mig. Men samtidigt vill jag kunna ha den sistnämnda som vän.. Känns fel att inte ha någon kontakt då vi alla borde kunna prata med varandra. Det kan väl ändå inte vara så svårt att glömma allt som tidigare hänt och börja om på ny kula? Jag var inte med i bilden när allt det hände, varför ska jag då "straffas" för det nu? Jag tar det inte som att jag ger upp det jag redan har genom att prata med dig. Vet inte varför du säger så.. Hade du tänkt göra såhär, så hade du aldrig behövt bekänna det du gjorde. Det gör det bara svårare för mig. Vill inte gå runt med vetskapen om vad du tycker och samtidigt inte kunna prata med dig om det. Trodde du var starkare som person..

* * *

Och vad gäller dig. Den som jag vill vara med.. Du vet att jag tycker om dig, att jag vill vara med dig osv. Men vi kan inte fortsätta såhär, jag vill inte vara under den kontroll som nu är, bara för att jag gjort ett misstag som jag vet att du vet att jag ångrar och aldrig kommer göra om. Det gör för ont att säga till dig (plus att jag inte vet hur du kommer reagera) ..men antingen så kör vi linan ut eller så struntar vi i det. För just nu vet jag inte vad vi är. Är vi ett Vi eller är vi bara ett jag & ett du? Jag blir osäker när jag inte vet..