Gud vad veckan har gått snabbt, det är redan torsdag idag... Skönt att skolan slutar snart men ändå inte! I know, I'm crazy! Men jag vill faktiskt att skolan ska hålla på lite till, det är så skönt att kunna vara med dem man tycker om! Nu under sommaren kommer ju alla åka åt vart sitt håll..
Tankarna maler & maler i huvudet på mig - inte helt lätt om man säger så! Försöker att bearbeta bort allt men det är svårt, fick ett utbrott igår. Hela kroppen bara gav upp det var som om man tryckte på "stäng av-knappen". Att gå runt & veta att man får människor må dåligt och sen bara strunta i det är fan sjukt! Hur kan man göra så mot någon?!
Fick frågan igår ifall jag ville hoppa av plugget nästa år för att åka iväg ett år och komma ifrån allt ett tag & sedan börja plugga igen. Just nu vet jag inte, det låter ganska lockande! Men åker jag iväg kommer jag ju få ta studenten utan alla mina kompisar och det är det som känns mest! Men jag kanske måste tänka på mig själv för en gångs skull? Vem vet, det kanske är bättre för mig att komma ifrån allting just nu ett tag för att sedan ta tag i det igen.
Kan man ens hoppa av skolan för bara ett år och sen komma tillbaka och plugga det sista året eller måste man börja om från början? Det kanske är en bra sak att kolla upp innan jag bestämmer mig :P hahah.. Om jag tänker efter riktigt noga så är det egentligen det bästa för mig om jag tar en paus i pluggandet och verkligen försöker hitta mig själv igen - vilket kommer ta tid. Ni som känner mig vet att jag inte har haft det lätt den senaste tiden, men det ni vet är bara en fjärdedel av allt som har hänt, det är så mycket mer som ni inte ens kan ana!
Jag vill inte vara den som klagar på hur sugigt mitt liv är utan jag försöker istället spela som om inget har hänt framför er, men det vet ni ju att det har så jag vet faktiskt inte varför jag bygger upp som en "mur" mellan oss. Jag menar, ni är mina vänner - det borde inte vara några problem för mig att berätta för er hur det verkligen ligger till, men ändå gör jag det inte. Varför inte?!
Tankarna maler & maler i huvudet på mig - inte helt lätt om man säger så! Försöker att bearbeta bort allt men det är svårt, fick ett utbrott igår. Hela kroppen bara gav upp det var som om man tryckte på "stäng av-knappen". Att gå runt & veta att man får människor må dåligt och sen bara strunta i det är fan sjukt! Hur kan man göra så mot någon?!
Fick frågan igår ifall jag ville hoppa av plugget nästa år för att åka iväg ett år och komma ifrån allt ett tag & sedan börja plugga igen. Just nu vet jag inte, det låter ganska lockande! Men åker jag iväg kommer jag ju få ta studenten utan alla mina kompisar och det är det som känns mest! Men jag kanske måste tänka på mig själv för en gångs skull? Vem vet, det kanske är bättre för mig att komma ifrån allting just nu ett tag för att sedan ta tag i det igen.
Kan man ens hoppa av skolan för bara ett år och sen komma tillbaka och plugga det sista året eller måste man börja om från början? Det kanske är en bra sak att kolla upp innan jag bestämmer mig :P hahah.. Om jag tänker efter riktigt noga så är det egentligen det bästa för mig om jag tar en paus i pluggandet och verkligen försöker hitta mig själv igen - vilket kommer ta tid. Ni som känner mig vet att jag inte har haft det lätt den senaste tiden, men det ni vet är bara en fjärdedel av allt som har hänt, det är så mycket mer som ni inte ens kan ana!
Jag vill inte vara den som klagar på hur sugigt mitt liv är utan jag försöker istället spela som om inget har hänt framför er, men det vet ni ju att det har så jag vet faktiskt inte varför jag bygger upp som en "mur" mellan oss. Jag menar, ni är mina vänner - det borde inte vara några problem för mig att berätta för er hur det verkligen ligger till, men ändå gör jag det inte. Varför inte?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar